Som sagt, vimsig

Nu ska jag berätta en historia om en cykel. Min cykel. Jag fick inte upp det förgrömmade låset och har promenerat till jobbet både måndag och tisdag. Båda nycklarna blev ju helt krokiga av min frustration när jag försökte trycka in nyckeln.

Idag gick jag förbi cykelverkstan på hemvägen från jobbet, förklarade situationen.
"Det är lugnt" sa cykelmannen. "Det kostar 50 kronor, jag får såga upp den".

Jag travade hem, försökte ännu en gång öppna cykeln, gick inte. Jag började helt enkelt släpa cykeln (svintung) bort till cykelmojjen. Alla glodde.
En tant frågade "Har du ingen nyckel?"
"Joooo men det är ju roligare att bära cykeln!" hade jag lust att säga men sa "Jo men den är trasig, jag ska bära den till cykelmannen"

Väl framme så tog karlarna (cykelmannen med vän) cykeln in i verkstan.
"Har du nyckeln" sa cykelmannen. "Joovisst" sa jag och langade upp båda nycklarna (lite krokiga efter äventyret).
Han försökte först öppna låset med ena nyckeln och rätade även till dom. "Är det här rätt nyckel?" frågar cykelmannen.
"Ja ja jag har envänt den förut, den har vatt lite kärv bara" säger jag. Han försöker och försöker..........
.........men sen jag börjar tänka efter lite och tycker att nyckeln ser lite konstig ut... tänker att det där nog är nyckeln till förrådet. Jooo det är nyckeln till förrådet! Jag hör mig själv säga "Men vänta lite, det kanske inte är den där nyckeln. Men herregud vad pinsamt, hur korkad får man vara? Det där är ju till mitt förråd!!"
Cykelmannen tar fram en helt annan större nyckel med lite svart plast på "Kanske kan det här vara cykelnyckeln?" säger han och VIPS så har cykelmannen öppnat mitt lås. Jag håller på att dö av blondhet, vimsighet och det står korkad stämplat i min panna. Cykelmannen säger "Egentligen det kostar 50 kronor, men det här blir gratis. Ditt lidande är betalning nog för dig".

Sen cyklar jag hem. The End.